Skakad, inte störd.

Dödstrött på att vara vuxen. Usch.

Nu är domedagen här för Ultra mammas gris, slutet är nära. På måndag ska det ske, det jag har längtat efter i ett år, äntligen kommer vi kunna kommunicera med varandra igen. Ultra ska kastreras! In i magen och ut med allt, jag har även övervägt att fråga om veterinären kan utföra någon form av lobotomi på samma gång. Det vore ju smidigt.
Det är en otrolig lättnad att äntligen ha bokat en tid! Ultra har mått så dåligt i samband med sina löp så det ska bli mig en fröjd att låta henne slippa detta nu. Och efteråt bjuder vi till after-kasterings-fest! Alla är välkomna, passa på medan jag bor kvar, snart ligger vi på gatan, jag och hunden. I tratt förstås.

Ja, det ska bli spännande och se vad som händer med min bostadsrättsförening... Antagligen kommer allt gå åt helvete och då bränner jag ner skiten och bosätter mig i en ledig tunnel på T-centralen. Positivt tänkande...

Ryktet säger (men gud, Martin och Elin, länge sen bah!) att en viss Kråka är på väg till stan men jag undrar; var är du då? Kom, kom, kom! Jag är sugen på sushi - let's go!

Sen tycker jag att det känns fruktansvärt orättvist att Malin ska åka till New York imorn och att jag inte ska det. Som tur är ska hon köpa med sig cigg tillbaka (dödens död, jag kommer röka ihjäl mig) och whiskey till Eva, HAH! Sprit till nykteristen, VARSÅGOD! Dessutom är det väl kallare där än vad det är här. A, just det, Malin. (Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!)

Tack och goddbye.