Skakad, inte störd.

Ja, mina vänner, det har varit påsk. Det var väl då han kolade, Jesus?

Livet leker! Jag har sånt flyt nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har en riktig topphund, jag har en möblerad lägenhet som väntar och jag älskar fortfarande mitt jobb. Jag vet inte vad mer jag ska säga.

Igår la jag och Rose spår till våra hundar och Ultra tog sin första vinkel, om än inte helt klockrent men det kanske man inte ska förvänta sig första gången? Eller? Men igår visade hon för första gången ett riktigt driv på spåret och denna gången var föremålet i spårslutet mycket roligare än godiset så jag känner att det går åt rätt håll. Vi har (förvånansvärt lätt - jag måste gjort något fel..) lärt oss "hit" och halva "fot". Hon sitter jättefint fot men tappar kontakten så den koncentrationen måste vi träna på. Jag får sätta henne i koncentrationsläger, haha!

Igår kom mina föräldrar hem från Dalarna. Slut på friden säger jag. Jag känner att det är dags att börja packa. Jag vill flytta nu, tack så mycket.

Aja, hejdå.

Saker och ting är inte som dom brukar vara. I år är allting annorlunda. Jag äger en lägenhet. Jag har blivit med hund. Och jag är inte ute och firar Irlands nationaldag. Det känns konstigt. Jag är istället en hårt arbetande kvinna som inte kan vara ute och drälla på vardagarna längre, sådär som jag gjorde under hela min gymnasietid. Ibland tar jag mig tid att stanna upp och fundera på Haggorna. Hur vi trodde att allt skulle bli och hur allt blev. Vem trodde att jag var den som skulle köpa lägenhet först och inte ge mig ut och resa istället? Vem trodde att Samira aldrig skulle komma tillbaka till Sverige? Vem trodde att jag inte skulle ha någon kontakt med varken Josse, Tove eller Samira? Ja, Bred och Spjut träffade jag ju häromdagen men det fan länge sedan innan dess... Jag hade storslagna planer om vad jag skulle göra efter studenten. Idag kommer jag inte ens ihåg allihop. Jag skulle resa, vet jag, och åka på festival. Jag skulle flytta till Göteborg och bo nära Daniel och Chris. Jag skulle backpacka i Asien med Ia, och kanske stanna ett tag i Australien. Jag skulle jobba som barnflicka i Irland... Allt det känns så avlägset just nu och det känns som om jag har växt ifrån det. Jag känner inget sug efter att se världen, snarare en rädsla för att lämna min trygga hamn, mitt liv som jag älskar så mycket. Jag lever min dröm, en dröm som jag har haft hela tiden men som jag aldrig talat högt om för det var inte det som väntades av mig. Jag har ett fast jobb, ett jobb jag älskar, en egen lägenhet och en hund. En hund som har blivit min bästa vän, en följeslagare i alla väder, en vän som går genom eld med mig om jag ber henne. En arbetare, en hund som håller mig på alerten, som ser till att jag får ändan ur vagnen. Jag antar att det liknar att ha barn. Jag är inte bara jag längre, jag är vi. Jag har en vän som jag måste se efter, som kräver att jag tar hand om henne, aktiverar henne, leker med henne, tränar henne och hon är alltid med mig. Jag har ett ansvar för någon annan än bara mig.
Jag sitter under min korkek och luktar på blommorna, precis som jag alltid velat. Fast korkeken är ett hunddagis och blommorna är hundarna. Och jag är så lycklig.

Nu börjar lugnet lägga sig efter ett hysterisk lägenhetsköp. Fast inombords är jag inte så lugn... Idag var jag där, i min lägenhet, och det kändes så jävla rätt! 52 helt egna kvadrat! Jag längtar tills jag får flytta in och sitta i min lägenhet utan möbler (för att jag kommer inte ha råd...) med min hund och bara njuta. Jag längtar tills i sommar då Daniel kommer hem och bor hos mig, då vi kommer röka och dricka vin på min balkong i kvällssolen. Vi kommer äta frukostar på samma balkong fast i en annan sol. Åå!

I helgen är det final i Melodifestivalen som mer och mer börjar likna ett skämt... Tur att Nordman gick vidare annars hade jag dött. Och Carola kan ta sig där bak.

Snart kommer spårpaketet från Backamo också! Då jävlar ska vi ut och träna på riktigt, jag och Ultra! Fy faan vad nais!

I fredags var vi ett mindre gäng hemma hos Elin och drack alldeles för mycket vin! Men det var hemskt trevligt, hela kalaset! Vinet var gott, lägenheten var pudding, det var kul att träffa efterlängtade vänner (dvs alla som var där!) och det var kul att bli packad, det var tamefan ett tag sen! (Men gud, typ nyss - på revyn - kul att jag redan har glömt det...)

Nu ska jag rasta hunden, good-bais (som vi säger i baisbranschen)
TJÖSS

Det jag önskade mig för ett tag sen är nu verklighet - egen lägenhet och schäfer-valp. Allt på samma gång!
Idag har jag köpt min första lägenhet - fy faan vad nais!

Bettan, det här är till dig:
AMEN FÖR I HHHHHHHELVEEETEEE!!

Jag saknar dig.
Jag saknar att tälta utanför skolan.
Jag saknar att gråta i Upplands-Väsby.
Jag saknar dig på min veranda med cigaretter och te.
Jag saknar att säga godnatt och sen fortsätta prata tills det blir ljust.
Jag saknar oss för att det alltid finns något att säga.
Jag saknar DEPARTURERNA (som inte riktigt blev den succé vi hade tänkt oss...)
Jag saknar oss på rökbänken utanför skolan.
Och nu har jag kommit fram till att vi måste ses omedelbums!

THE SHARK RELIES ON SURPRISE!!

Söndag eftermiddag. Det stör mig att det fina vädret tog slut när det blev helg...

Igår var jag och Ultra hemma hos Elin och tittade på Melodifestivalen. Jag undrar: Hur röstar man på Björn Gustavsson? Ultra åkte Roslagsbanan för första gången och det var inga problem, det är en tuff hund jag har. Imorgon är det en ny vecka vilket innebär invägning på Viktväktarna. Jag har ju som vanligt misskött mig genom att trycka (verkligen fysiskt trycka) i mig en hel chokladkaka - igeen! Gud, jag blir så trött. Inte tog det slut där heller, jag var tvungen att nalla av Elins godis också. En morgon kommer jag vakna med ett skrik när jag tittar upp och ser Anna Skipper stå lutad över mig. Dödens skräck!

Jag har lagt ner allt vad spår och lydnad heter idag, nu ska vi bara klä på oss och gå i skogen tills vi inte orkar mer.
Ultra har räddat mitt liv. Plötsligt känns det konstigt att det har funnits en tid i mitt liv när hon inte fanns.
<3