Skakad, inte störd.

Saker och ting är inte som dom brukar vara. I år är allting annorlunda. Jag äger en lägenhet. Jag har blivit med hund. Och jag är inte ute och firar Irlands nationaldag. Det känns konstigt. Jag är istället en hårt arbetande kvinna som inte kan vara ute och drälla på vardagarna längre, sådär som jag gjorde under hela min gymnasietid. Ibland tar jag mig tid att stanna upp och fundera på Haggorna. Hur vi trodde att allt skulle bli och hur allt blev. Vem trodde att jag var den som skulle köpa lägenhet först och inte ge mig ut och resa istället? Vem trodde att Samira aldrig skulle komma tillbaka till Sverige? Vem trodde att jag inte skulle ha någon kontakt med varken Josse, Tove eller Samira? Ja, Bred och Spjut träffade jag ju häromdagen men det fan länge sedan innan dess... Jag hade storslagna planer om vad jag skulle göra efter studenten. Idag kommer jag inte ens ihåg allihop. Jag skulle resa, vet jag, och åka på festival. Jag skulle flytta till Göteborg och bo nära Daniel och Chris. Jag skulle backpacka i Asien med Ia, och kanske stanna ett tag i Australien. Jag skulle jobba som barnflicka i Irland... Allt det känns så avlägset just nu och det känns som om jag har växt ifrån det. Jag känner inget sug efter att se världen, snarare en rädsla för att lämna min trygga hamn, mitt liv som jag älskar så mycket. Jag lever min dröm, en dröm som jag har haft hela tiden men som jag aldrig talat högt om för det var inte det som väntades av mig. Jag har ett fast jobb, ett jobb jag älskar, en egen lägenhet och en hund. En hund som har blivit min bästa vän, en följeslagare i alla väder, en vän som går genom eld med mig om jag ber henne. En arbetare, en hund som håller mig på alerten, som ser till att jag får ändan ur vagnen. Jag antar att det liknar att ha barn. Jag är inte bara jag längre, jag är vi. Jag har en vän som jag måste se efter, som kräver att jag tar hand om henne, aktiverar henne, leker med henne, tränar henne och hon är alltid med mig. Jag har ett ansvar för någon annan än bara mig.
Jag sitter under min korkek och luktar på blommorna, precis som jag alltid velat. Fast korkeken är ett hunddagis och blommorna är hundarna. Och jag är så lycklig.