Irland.
Living on your western shore
Saw summer sunsets, asked for more
I stood by your Atlantic sea
And sang a song for Ireland
En fågel som skäms för att flyga.
Vi gör alla olika val. Vi lever olika liv, under olika förutsättningar. Varför ska vi behöva stå till svars för våra handlingar? Det finns så mycket av olika individers val som ifrågasätts, helt utan anledning. Jag tar upp detta för att jag själv ifrågasätter människorna i min omgivning hela tiden. Varför? Varför är det viktigt? Lever man under någon falsk förhoppning om att kunna påverka en människa till att förändra sitt liv? Är vi ute efter att "hjälpa"? Och när vi tror att vi hjälper, hur mycket stjälper vi egentligen då? Och hjälper vi av helhjärtad godhet? Eller är det mest för att det får oss att framstå som osjälviska individer? Är inte det själviskt?
Osjälviska individer existerar inte. En människa är aldrig osjälvisk. Däremot finns det goda och onda människor och detta kommer aldrig att förändras. Men en människa föds inte ond. En människa föds inte god. När vi föds är vi blott tomma blad, individer utan åsikter, fördomar och förutfattade meningar. Vi är nykläckta rovdjur som ska anpassas till denna värld för att överleva. Men ärligt talat, mycket att anpassas till finns inte längre. Vi har byggt upp våran värld så att vi kan förändra den om vi är missnöjda, vi tvingar världen att anpassa sig efter oss. Det vilda, vackra djur vi en gång var är lika dött som vargen i en hund. Vad hände?
Jag tänker ibland på det som varit. Allt det där jobbiga som jag mår illa av att tänka på. Jag funderar på hur jag kom hit överhuvudtaget, hur lyckades jag hålla mig på benen? Eller iallafall komma upp på dom igen... Vad är det som gör att vissa människor får en retur-biljett medan vissa aldrig hittar hem igen, även om dom aktivt letar?
Jag vet inte hur jag kom hit, till det liv jag lever idag, jag minns inte. Alla mina minnen har suddats ut och kastats om som pinnar i plockepinn. Allt från den tiden är bara rörigt, jag kan inte skilja den ena dagen från den andra. Men jag vet att det var nära, riktigt nära... Tänk att jag lever och är lycklig! Jag är självständig, jag står utan stödhjul i den riktiga världen, med fantasivärlden ordentligt uppbunden med strypsnara i bakhuvudet. Den världen kommer jag alltid ha med mig - mitt straff och min belöning. Man kan aldrig veta om man är lycklig utan att ha varit olycklig. Även om bördan är tung, ibland så tung att jag måste sätta mig och gråta en stund för att tyngden ska lätta, så ska jag bära med mig den genom livet med glädjen. Jag andas, jag lever!
Tungt, eller hur? Det blir så ibland. Men utan tyngden kan vi inte känna oss lättade!
Det blir såhär när man lyssnar på Leonard Cohen en hel fredag kväll...!
Mammas gris hälsar!
Osjälviska individer existerar inte. En människa är aldrig osjälvisk. Däremot finns det goda och onda människor och detta kommer aldrig att förändras. Men en människa föds inte ond. En människa föds inte god. När vi föds är vi blott tomma blad, individer utan åsikter, fördomar och förutfattade meningar. Vi är nykläckta rovdjur som ska anpassas till denna värld för att överleva. Men ärligt talat, mycket att anpassas till finns inte längre. Vi har byggt upp våran värld så att vi kan förändra den om vi är missnöjda, vi tvingar världen att anpassa sig efter oss. Det vilda, vackra djur vi en gång var är lika dött som vargen i en hund. Vad hände?
Jag tänker ibland på det som varit. Allt det där jobbiga som jag mår illa av att tänka på. Jag funderar på hur jag kom hit överhuvudtaget, hur lyckades jag hålla mig på benen? Eller iallafall komma upp på dom igen... Vad är det som gör att vissa människor får en retur-biljett medan vissa aldrig hittar hem igen, även om dom aktivt letar?
Jag vet inte hur jag kom hit, till det liv jag lever idag, jag minns inte. Alla mina minnen har suddats ut och kastats om som pinnar i plockepinn. Allt från den tiden är bara rörigt, jag kan inte skilja den ena dagen från den andra. Men jag vet att det var nära, riktigt nära... Tänk att jag lever och är lycklig! Jag är självständig, jag står utan stödhjul i den riktiga världen, med fantasivärlden ordentligt uppbunden med strypsnara i bakhuvudet. Den världen kommer jag alltid ha med mig - mitt straff och min belöning. Man kan aldrig veta om man är lycklig utan att ha varit olycklig. Även om bördan är tung, ibland så tung att jag måste sätta mig och gråta en stund för att tyngden ska lätta, så ska jag bära med mig den genom livet med glädjen. Jag andas, jag lever!
Tungt, eller hur? Det blir så ibland. Men utan tyngden kan vi inte känna oss lättade!
Det blir såhär när man lyssnar på Leonard Cohen en hel fredag kväll...!
Mammas gris hälsar!
Kvällskvist.
Gud vad tröttsamt att jag ska gå upp 04.30 imorn bitti.
Igår åkte Daniel hem till Götet. Jefla as. Kan alla bara komma hem till Åkersberga igen och vara sexton år? Alla är borta just nu... Daniel och Christoffer i Göteborg, Elin i Västindien, Bettan i far, far away, Martin på Berga teater (inte så långt bort geografiskt men mycket långt borta mentalt)... Jaja, livet är som sådant, antar jag.
Min goda moder klippte iallafall mitt hår igår och det blev en lugg ändå. Det var väl på tiden att man kunde få se lite snygg ut. Nu är det bara S.O.S-hysterin som skall utdela resultat också... Hm, vi får väl se.
Idag har jag och mor dessutom kört bil så det står härliga till. Jag måste erkänna att jag faktiskt börjar få in snitsen. Det där körkortet kanske inte är så långt borta ändå! Och när det anländer, då får ni passa er! Hoppas ni använder säkerhetsbälte!
Nej, nu ska vi krypa till sängs, jag och hunden. Inte i samma säng dock ty hunden är rätt äcklig just nu (KASTRERA, KASTRERA!) Hon är för evigt förpassad till golvet!
Auf wieder..!
Igår åkte Daniel hem till Götet. Jefla as. Kan alla bara komma hem till Åkersberga igen och vara sexton år? Alla är borta just nu... Daniel och Christoffer i Göteborg, Elin i Västindien, Bettan i far, far away, Martin på Berga teater (inte så långt bort geografiskt men mycket långt borta mentalt)... Jaja, livet är som sådant, antar jag.
Min goda moder klippte iallafall mitt hår igår och det blev en lugg ändå. Det var väl på tiden att man kunde få se lite snygg ut. Nu är det bara S.O.S-hysterin som skall utdela resultat också... Hm, vi får väl se.
Idag har jag och mor dessutom kört bil så det står härliga till. Jag måste erkänna att jag faktiskt börjar få in snitsen. Det där körkortet kanske inte är så långt borta ändå! Och när det anländer, då får ni passa er! Hoppas ni använder säkerhetsbälte!
Nej, nu ska vi krypa till sängs, jag och hunden. Inte i samma säng dock ty hunden är rätt äcklig just nu (KASTRERA, KASTRERA!) Hon är för evigt förpassad till golvet!
Auf wieder..!
2008/2009
Ja, det känns som en reflektion för år 2008 borde vara på sin plats. Det enda, och det lättaste, är att konstatera mitt fullständiga glidarflyt under detta år. WOW ändå.
Året fick en tuff start med heltidsjobb både på Hundcenter och revyn vilket nästan tog knäcken på mig måste jag erkänna. Men det som inte dödar... Sen kom hon! Denna vackra, underbara vän som jag längtat efter så länge. 5 månader gamla schäfern Ultra gjorde entré i mitt liv och gudarna ska veta att det aldrig blivit sig likt! Men det finns en hake med allt och i detta fall var haken att hon inte var min, jag hade henne bara på lån från uppfödaren. Jo minsann, detta var en mycket lovande hund som skulle ställas ut och utbildas och bli en fin avelstik på kenneln. Men hon var min fram till ett års ålder. Mitt i hennes uppfostran börjar jag dessutom leta lägenhet för fullt, för hemma kunde jag inte bli kvar hur länge som helst, och hittar hem! En fin, fin, jättefin lägenhet på Slussbrovägen som var perfekt för mig och Ultra. Efter diverse dividerande med banken och mäklarna vinner jag budgivningen och blir skuldsatt för resten av mitt liv. Jag var så lycklig! Jag börjar genast packa. Under dom långa månaderna fram till tillträdet tränar jag hund och jobbar. Ultra har blivit sex månader och ska förröntga armbågar och höfter tillsammans med kullbrorsan Utter (som ägs av min chef, reds.anm.) Allt ser jättebra ut fram tills uppfödaren upptäcker en tandförlust på henne vilket innebär att det inte blir någon avelstik av henne. Och lyssna nu... han GER henne till mig!
"Vill du ha henne?"
"Ehm... jaaa..."
"Då är hon din! Skriv på här."
Jag var i sjunde himlen. Hon var min, min, min, tills döden skiljer oss åt! Jag har blivit gift!
Efter två långa månader går flyttlasset äntligen till Slussbrovägen och jag flyttar officiellt hemifrån. Men nu kanske du tror att jag köpte en lägenhet på normalt vis, du vet, ett tomt skal som man möblerar själv. Nej, nej. Säljaren frågade mig, när vi skrev kontraktet, om jag möjligtvis ville ha en garderob från lägenheten. Jag (som är en mycket genial människa) svarar överraskat: "Ja, jättegärna! Jag har ingenting, så gärna!" HA! Detta resulterade i att jag fick ALLT! Ja, nästan iallafall. Några av dom saker som ingick, gratis, i lägenheten var: säng, garderob, tv-bänk, soffbord, komplett köksmöbel, hallmöbel, speglar, databord, utemöbler till balkongen, fullt utrustat kök (!) och diverse mattor, gardiner och handdukar. Det jag köpte till lägenheten var en bokhylla, ett dvd-skåp och två stekpannor. Ja, just det, sa jag att jag fick en tv av Rose, en micro av mamma och Lars-Erik och en mixer av mina arbetskamrater? Vilket klipp!
Sommaren tar sin början och med den kom hettan och således solbrännan. Man jobbar utomhus i linne och shorts och blir snyggt brun. YES! En dag kommer min uppfödare på besök till Hundcenter. Han får träffa Ultra och tycker att jag har gjort ett bra jobb med henne. Så vad gör han? Han frågar om jag är intresserad av en till. Dum fråga... Bara någon vecka senare åker jag och Eva upp och hämtar Yassi, en bedårande 9 veckors schäfervalp som ligger i mitt knä hela resan hem. Helt plötsligt har jag en hund till, fantastiskt! Men samma deal gäller för henne, hon är bara på lån fram till ett års ålder.
I sommarhettan kläcker jag och Elin en fantastisk idé. Vi åker till Irland en vecka! Sagt och gjort, Ultra lämnas till mamma och Eva tar hand om Yassi och jag och Elin drar till den gröna ön och hälsar på pappa. Vi dricker öl, promenerar, går på museum, sightseeing, åker båt och har det underbart i en veckas tid och när vi kommer hem möts jag av Daniel som är hemma från Göteborg. Han flyttar in hos mig och vi är lediga och badar, dricker vin och umgås. Det blir juli vilket betyder en helg i tält på Bogesund för åttonde året i rad. Det blir den bästa Boggan-helgen på länge med strålande badväder på dagarna och ljumma sommarnätter med öl och skratt.
Sommaren lider mot sitt slut, jag blir ett år äldre och vardagen är tillbaka, vilket känns rätt skönt. Hösten består av jobb och hundträning. Då kan man lätt tycka att vilket år det har varit men tror ni min tur har vänt än? Nepp, den håller i sig. Under hösten köper Rose ny bil och vad gör hon med den gamla? Japp, hon GER den till mig! Moderskeppet tillhör mig, nu saknas bara själva körkortet...!
2008! Vilket år! Hund, lägenhet och bil!
Det enda som var sorgligt, så att jag till och med grät en skvätt, var att bristen på tid gjorde så att Yassi fick åka hem till kenneln tidigare än väntat. Vi saknar henne massor, både Ultra och jag. Vi överlever men det saknas något hela tiden. Det saknas lite galenskap, det är konstigt tyst och ingenting är längre trasigt.... men framförallt saknas det en bit av mitt hjärta.
2009 gryr med allt vad det innebär:
-min debut som assisterande hundinstruktör
-Kråkans hemkomst!
-Väddö-lägret (http://www.sdstockholm.se/lager.html)
-Boggan (9:e året!!)
-körkort
-S.O.S (Snygg Och Smal) - hysterin
-22
Det känns bra. 2009. Jag kommer med ett öppet sinne!
Året fick en tuff start med heltidsjobb både på Hundcenter och revyn vilket nästan tog knäcken på mig måste jag erkänna. Men det som inte dödar... Sen kom hon! Denna vackra, underbara vän som jag längtat efter så länge. 5 månader gamla schäfern Ultra gjorde entré i mitt liv och gudarna ska veta att det aldrig blivit sig likt! Men det finns en hake med allt och i detta fall var haken att hon inte var min, jag hade henne bara på lån från uppfödaren. Jo minsann, detta var en mycket lovande hund som skulle ställas ut och utbildas och bli en fin avelstik på kenneln. Men hon var min fram till ett års ålder. Mitt i hennes uppfostran börjar jag dessutom leta lägenhet för fullt, för hemma kunde jag inte bli kvar hur länge som helst, och hittar hem! En fin, fin, jättefin lägenhet på Slussbrovägen som var perfekt för mig och Ultra. Efter diverse dividerande med banken och mäklarna vinner jag budgivningen och blir skuldsatt för resten av mitt liv. Jag var så lycklig! Jag börjar genast packa. Under dom långa månaderna fram till tillträdet tränar jag hund och jobbar. Ultra har blivit sex månader och ska förröntga armbågar och höfter tillsammans med kullbrorsan Utter (som ägs av min chef, reds.anm.) Allt ser jättebra ut fram tills uppfödaren upptäcker en tandförlust på henne vilket innebär att det inte blir någon avelstik av henne. Och lyssna nu... han GER henne till mig!
"Vill du ha henne?"
"Ehm... jaaa..."
"Då är hon din! Skriv på här."
Jag var i sjunde himlen. Hon var min, min, min, tills döden skiljer oss åt! Jag har blivit gift!
Efter två långa månader går flyttlasset äntligen till Slussbrovägen och jag flyttar officiellt hemifrån. Men nu kanske du tror att jag köpte en lägenhet på normalt vis, du vet, ett tomt skal som man möblerar själv. Nej, nej. Säljaren frågade mig, när vi skrev kontraktet, om jag möjligtvis ville ha en garderob från lägenheten. Jag (som är en mycket genial människa) svarar överraskat: "Ja, jättegärna! Jag har ingenting, så gärna!" HA! Detta resulterade i att jag fick ALLT! Ja, nästan iallafall. Några av dom saker som ingick, gratis, i lägenheten var: säng, garderob, tv-bänk, soffbord, komplett köksmöbel, hallmöbel, speglar, databord, utemöbler till balkongen, fullt utrustat kök (!) och diverse mattor, gardiner och handdukar. Det jag köpte till lägenheten var en bokhylla, ett dvd-skåp och två stekpannor. Ja, just det, sa jag att jag fick en tv av Rose, en micro av mamma och Lars-Erik och en mixer av mina arbetskamrater? Vilket klipp!
Sommaren tar sin början och med den kom hettan och således solbrännan. Man jobbar utomhus i linne och shorts och blir snyggt brun. YES! En dag kommer min uppfödare på besök till Hundcenter. Han får träffa Ultra och tycker att jag har gjort ett bra jobb med henne. Så vad gör han? Han frågar om jag är intresserad av en till. Dum fråga... Bara någon vecka senare åker jag och Eva upp och hämtar Yassi, en bedårande 9 veckors schäfervalp som ligger i mitt knä hela resan hem. Helt plötsligt har jag en hund till, fantastiskt! Men samma deal gäller för henne, hon är bara på lån fram till ett års ålder.
I sommarhettan kläcker jag och Elin en fantastisk idé. Vi åker till Irland en vecka! Sagt och gjort, Ultra lämnas till mamma och Eva tar hand om Yassi och jag och Elin drar till den gröna ön och hälsar på pappa. Vi dricker öl, promenerar, går på museum, sightseeing, åker båt och har det underbart i en veckas tid och när vi kommer hem möts jag av Daniel som är hemma från Göteborg. Han flyttar in hos mig och vi är lediga och badar, dricker vin och umgås. Det blir juli vilket betyder en helg i tält på Bogesund för åttonde året i rad. Det blir den bästa Boggan-helgen på länge med strålande badväder på dagarna och ljumma sommarnätter med öl och skratt.
Sommaren lider mot sitt slut, jag blir ett år äldre och vardagen är tillbaka, vilket känns rätt skönt. Hösten består av jobb och hundträning. Då kan man lätt tycka att vilket år det har varit men tror ni min tur har vänt än? Nepp, den håller i sig. Under hösten köper Rose ny bil och vad gör hon med den gamla? Japp, hon GER den till mig! Moderskeppet tillhör mig, nu saknas bara själva körkortet...!
2008! Vilket år! Hund, lägenhet och bil!
Det enda som var sorgligt, så att jag till och med grät en skvätt, var att bristen på tid gjorde så att Yassi fick åka hem till kenneln tidigare än väntat. Vi saknar henne massor, både Ultra och jag. Vi överlever men det saknas något hela tiden. Det saknas lite galenskap, det är konstigt tyst och ingenting är längre trasigt.... men framförallt saknas det en bit av mitt hjärta.
2009 gryr med allt vad det innebär:
-min debut som assisterande hundinstruktör
-Kråkans hemkomst!
-Väddö-lägret (http://www.sdstockholm.se/lager.html)
-Boggan (9:e året!!)
-körkort
-S.O.S (Snygg Och Smal) - hysterin
-22
Det känns bra. 2009. Jag kommer med ett öppet sinne!
2009.
Men guh, inte skrivit här på 32 år. Eller mer.
Jag är så bakfull så jag vet inte vad jag heter. Usch. Och då undrar jag: är det såhär 2009 ska bli?
Är det någon som vill donera pengar till mig så går det bra. Tack.
Hej.
Jag är så bakfull så jag vet inte vad jag heter. Usch. Och då undrar jag: är det såhär 2009 ska bli?
Är det någon som vill donera pengar till mig så går det bra. Tack.
Hej.
