Skakad, inte störd.

Vi gör alla olika val. Vi lever olika liv, under olika förutsättningar. Varför ska vi behöva stå till svars för våra handlingar? Det finns så mycket av olika individers val som ifrågasätts, helt utan anledning. Jag tar upp detta för att jag själv ifrågasätter människorna i min omgivning hela tiden. Varför? Varför är det viktigt? Lever man under någon falsk förhoppning om att kunna påverka en människa till att förändra sitt liv? Är vi ute efter att "hjälpa"? Och när vi tror att vi hjälper, hur mycket stjälper vi egentligen då? Och hjälper vi av helhjärtad godhet? Eller är det mest för att det får oss att framstå som osjälviska individer? Är inte det själviskt?

Osjälviska individer existerar inte. En människa är aldrig osjälvisk. Däremot finns det goda och onda människor och detta kommer aldrig att förändras. Men en människa föds inte ond. En människa föds inte god. När vi föds är vi blott tomma blad, individer utan åsikter, fördomar och förutfattade meningar. Vi är nykläckta rovdjur som ska anpassas till denna värld för att överleva. Men ärligt talat, mycket att anpassas till finns inte längre. Vi har byggt upp våran värld så att vi kan förändra den om vi är missnöjda, vi tvingar världen att anpassa sig efter oss. Det vilda, vackra djur vi en gång var är lika dött som vargen i en hund. Vad hände?

---

Jag tänker ibland på det som varit. Allt det där jobbiga som jag mår illa av att tänka på. Jag funderar på hur jag kom hit överhuvudtaget, hur lyckades jag hålla mig på benen? Eller iallafall komma upp på dom igen... Vad är det som gör att vissa människor får en retur-biljett medan vissa aldrig hittar hem igen, även om dom aktivt letar?
Jag vet inte hur jag kom hit, till det liv jag lever idag, jag minns inte. Alla mina minnen har suddats ut och kastats om som pinnar i plockepinn. Allt från den tiden är bara rörigt, jag kan inte skilja den ena dagen från den andra. Men jag vet att det var nära, riktigt nära... Tänk att jag lever och är lycklig! Jag är självständig, jag står utan stödhjul i den riktiga världen, med fantasivärlden ordentligt uppbunden med strypsnara i bakhuvudet. Den världen kommer jag alltid ha med mig - mitt straff och min belöning. Man kan aldrig veta om man är lycklig utan att ha varit olycklig. Även om bördan är tung, ibland så tung att jag måste sätta mig och gråta en stund för att tyngden ska lätta, så ska jag bära med mig den genom livet med glädjen. Jag andas, jag lever!

---

Tungt, eller hur? Det blir så ibland. Men utan tyngden kan vi inte känna oss lättade!
Det blir såhär när man lyssnar på Leonard Cohen en hel fredag kväll...!

Mammas gris hälsar!