Skakad, inte störd.

Kan man någonsin sluta förlora människor? Kan man sluta växa åt olika håll? För det gör så jävla ont varenda gång det händer. Det har ingenting med avstånd att göra, Daniel bor på andra sidan Sverige men är fortfarande min allra bästaste vän, men hon bor fem stationer bort med bussen och vi kan inte kommunicera med varandra. Jag har bara så himla svårt att förstå hur det kan vara så, hur man kan tillåta det att vara så?

Ibland dyker dock människor upp i ens liv igen och får att känna sådär som man gjorde i början. Som Bettan. Och som hon. Hon. Linnea. Jag insåg inte ens hur mycket jag saknat henne förrän nu.

Update:
-jag jobbar min sista vecka på Tommy's. Jag slutar på fredag med blandade känslor.
-jag börjar jobba heltid på hunddagiset nästa torsdag!
-Toffer åker hem till Linköping på söndag :(
-feeeeet utgång på fredag!!
-andra MYCKET glada nyheter som jag inte får prata om än...!!

-jag är tjugo... skitliv.