Skakad, inte störd.

Idag, när jag städade ur min bokhylla, hittade jag ett brev från dig. Ett tolv sidor långt brev där du försöker förklara hur du känner och hur du tänker angående dig och mig. Jag läste det och grät. Grät för att det aldrig blev vi på riktigt, grät för att du inte var den jag trodde, grät för att jag inte gick tidigare, grät för att jag inte stannade. Hur blev det såhär? Hur kommer det sig att vi inte ens kan hälsa på varandra? Jag gör mitt bästa för att inte tänka på dig, undra hur du mår och vad du gör. Jag försöker övertala mig själv om att jag gjorde rätt i att inte gå tillbaka till dig.

Jag slängde massor ur min bokhylla idag, men inte ditt brev.