Skakad, inte störd.

"Det regnar", säger jag och tittar ner på mina fötter.
"Nej", säger min vän, "det är dina osynliga tårar som fuktar marken omkring dig." 
"Varför är dom osynliga?" säger jag.
"För att om dom inte syns kan du fortfarande verka hård", säger min vän.
Jag är tyst, nästan skamsen.
"Hård som sten", säger jag.
"Ja", säger min vän, "men att vara mjuk är ingen svaghet."
"Jo", säger jag, "det är en svaghet, därför är jag hård."
"Jag ser det mjuka i dig hela tiden", säger min vän.

Riktiga tårar skymmer min sikt. Det är det vackraste någon nånsin har sagt till mig.