Skakad, inte störd.

Jag känner att jag fortfarande är helt slut i kroppen och jag kommer på mig själv med att gråta av utmattning när ingen ser. Jag försöker sova dom timmar jag måste, jag försöker att inte oroa mig för jobbet eller revyn. Men det är svårt. Det är för mycket på samma gång. Jag var redo att ta livet av mig innan premiären i lördags. Jag stod och rökte och insåg att det gick inte. Jag och Martin var inte rätt människor för detta stora uppdrag. Men jag bet ihop för har man åtagit sig något, då fullföljer man det. Och det var väl en jävla tur för vilken lyckad föreställning det blev! Och plötsligt mindes jag varför jag utsätter mig för det här varje år, varför jag väljer revyn framför sömn. Man får så jävla mycket tillbaka. Till alla er som på något sätt gör denna revy möjlig: TACK! Ni ger mig så jävla mycket glädje, jag tror inte någon av er inser hur mycket ni betyder! Nu ska jag ta den här veckan och inte göra något annat än att gå till jobbet varje dag och sedan gå hem och uppskatta mina älskade föräldrar och min älskade bror. Jag ska ta det lugnt och sova. Jag ska ladda inför helgen så att helgens föreställningar blir minst lika jävla skitbra som premiären.

Härliga tider 2008 - javesst!